Fiskgjusen – Sörmlands landskapsfågel

Enligt boken Svensk fågelatlas är fiskgjusen en art som i Sverige, sett till hela Europa, har den procentuellt största andelen av antal häckande och framgångsrika par! Beräkningar från mitten av 1990-talet tyder på att det finns minst 3 400-4 100 par i Sverige, vilket är mer än 40 % av det totala Europeiska beståndet. För Sörmlands del visar resultatet av den under 2001 genomförda riksinventeringen att vi har minst 265 häckande par i länet. Ett faktum som naturligtvis är glädjande, men som även visar på det ansvar vi har att bevaka och skydda våra fiskgjusar och deras miljö. Även om fiskgjusen är väl spridd över hela landskapet finns det några områden som håller ett större antal par. I särklass är Mälaren där den senaste riksinventeringen gav 62 häckande par, därefter kom Båven med 24 och Hjälmaren 20 par. Även Yngaren, Hallbosjön och Långhalsen har närmare tio par vardera.

Historik

Det svenska fiskgjusebeståndet har i decennier utsatts för olika typer av påfrestningar. Fram till fridlysningen vid slutet av 1920-talet förekom en inte obetydlig jakt. Arten ökade därefter fram till 1950-talet då det stora användandet av miljögifter (främst DDT) drabbade fiskgjusarna liksom flera andra stora rovfåglar. Gifterna resulterade bland annat i minskad skaltjocklek som ledde till högre andel krossade ägg och även okläckta ägg, i vilka fostren dött i ett tidigt skede. Sedan början på 1970-talet har dock det Sörmländska beståndet varit stabilt eller till och med något ökande. Idag är det sannolikt i första hand tillgången på dugliga boträd som begränsar beståndet, vilket är fallet även för havsörnen. En annan faktor som påverkar häckningarna är till exempel långvarig störning från friluftsliv i närheten av boplatserna. Det finns också tecken som tyder på att de ökande stammarna av berguv och havsörn påverkar fiskgjusen genom predation på deras ungar och konkurrens om likartade boplatser.

– Jukka Väyrynen & Per Flodin, text respektive redigering

Fiskgjusens vetenskapliga namn

På latin heter fiskgjusen Pandion haliaetus. Så vad betyder då fiskgjusens vetenskapliga namn? Det är inte helt klart, men här följer en tolkning: Pandion, en konung av Athen bar detta namn (syftar kanske på fågelns majestätiska uppträdande, konungslig). Pandion var fader till Prokne (förvandlad till svala) och Philomela (förvandlad till näktergal). Pandion själv förvandlades dock inte till någon fågel.
haliaetus – Det är uppenbart att både Aristoteles och Plinius har blandat samman fiskgjusen och havsörnen under begreppet haliaetus. De grekiska orden "hal" och "aetos" betyder "hav" respektive "örn". Ordet används om havsörnssläktet.

Fiskgjusen i folktron

I jämförelse med rovfåglar som örnen, falken och höken finns det inte mycket folklore kring fiskgjusen, i varje fall har mycket litet blivit upptecknat om denna annars så iögonfallande rovfågel. Här följer en sägen från Amiralitetsöarna:

"För länge, länge sedan fanns det ingen eld på jorden, berättar sägnen. Så hände det en dag att en gammal kvinna sände fiskgjusen att hämta ner elden från himlen, och staren skulle göra honom sällskap. Båda flög högt mot himlens valv och fiskgjusen lyckades till slut att gripa tag om elden och bära den ned mot jorden. Men halvvägs ner orkade den inte längre, utan lastade över elden på staren. Men vinden ven och blåste upp elden till stora lågor, som brände staren så att han torkade ihop och blev till den lilla svarta fågel vi nu känner. Fiskgjusen förblev dock i sin ursprungliga storlek och om inte elden hade bränt staren, hade också han varit stor som en fiskgjuse i våra dagar. Fiskgjusen är en nyttig fågel. De dödas andar tar gestalt i fiskgjusar, varnar och hjälper människorna mot osynliga faror."

Svenska fåglars vetenskapliga namn – försök till härledning samt korta biografier över auctorer, 1991. Lars Ekblom, Katrineholm.
Fåglar i folktron. 1978. Carl-Herman Tillhagen, Falköping.
Om fåglarna. Plinius den äldre (23 e Kr), i översättning av Lennart Nilsson, 2003.